Förlossningberättelse. Kejsarsnitt.
Ja, den har ni ju inte hört.
Fast inte så mycket till berättelse eftersom jag gjorde kejsarsnitt.
Iaf så hade jag planerat kejsarsnitt den 24 juni 08.
Jag såg så fram emot det, och tyckte det va såå skönt och veta när Vincent skulle komma till oss.
Men söndagen den 22 juni började vanligt men slutade lite chock artat, vaknade iaf runt 9.
Patrick satt vid datorn och spelade något spel.
Jag hade mycket sammandragningar, men tänkte inte så på det eftersom jag haft det sen vecka 16.
Vid halv 10 så började dom göra ont och jag fick verkligen anstränga mig för och andas.
Jag börja klocka dom. Hade ingen aning hur man gjorde men kollade hur många minuter det va
mellan varje värk. Började med 3min imellan dom höll i sig i ungefär 20-30sek.
Sen va det bara 2min imellan sen 1min då gick jag och tog en alvedon och la mig i ett bad.
När jag kom upp ur badet gjorde dom ondare.
Jag satt bakom patrick i soffan och bad honom sluta spela för att jag ville sitta vid datorn.
Han sa helatiden vänta lite, jag ville logga in på familjeliv och läsa om förvärkar.
Men han sa helatiden vänta lite. Jag gick in i sovrummet och försökte ringa mamma men hon svarade inte.
Inte heller pappa eller min syster. Jag började då få panik.
Eftersom Vincent låg i säte va jag rädd att vattnet skulle gå och Vincent skulle sjunka ner med rumpan.
Jag ropade på Patrick med gråten i rösten. Mest för att dom gjorde ont och jag va ju inte berädd på att detta
skulle hända mig eftersom jag skulle göra ks två dagar senare.
Jag hade suttit med värkarna i en timma för när jag ringde förlossningen va kl 10;30.
Jag sa till tanten i telefonen att jag TROR jag hade värkar.
VADÅ TROR? fråga hon strängt.
Hur fan ska jag veta om det är förvärkar eller värkar.
Jag hade inte läst om värkar eller förvärkar för jag skulle ju inte föda vaginalt.
Jag sa till henne att barnet låg i säte.
Då sa hon till mig att åka upp.
Jag packade lite saker och åkte.
På vägen till bilen hängde jag nästan över patrick.
När vi kom upp till förlossningen fick jag komma in i ett rum där dom koppla in mig i en ctg. (heter det så)?
Mina värkar va 60-70procentiga. Fick dropp för och stoppa dom, och hon kännde om jag öppnat mig ngt.
Jag va öppen 1cm bara. (:
Sen fick jag byta om och sätta på mig en sexig nätmössa. ;P
Samma sak med patrick som skulle sitta jämte mig under snittet.
Jag har ingen aning villken tid dom körde in mig i oprationssalen.
Inget jag tänkte på.
När jag va där inne så satte domryggbedövningen.
Dom missade första gången så dom fick försöka igen.
Jag kommer faktiskt inte ihåg om det gjorde ont eller inte.
Men har för mig att det inte gjorde så ont för om det hade gjort det hade jag ju kommit ihåg det.
Efter ngr sek kännde jag hur kroppen sakta blev varm.
Sen hade jag ingen känslel från bröstet ner till tårna.
Gud va äckligt det känndes när jag inte kunnde vicka på tårna. :P
Dom började snitta mig, när jag låg där började jag må illa .
Antagligen av ryggbedövningen så jag fick ett dropp som skulle ta bort illemåendet.
Sen så kännde jag hur dom drog i bebisen, min lungor trycktes ihop och jag kunde inte andas för ngr sek.
13,15 Helt plötsligt hörde jag det magiska skriket.
Ett gurglandeskrik pgr av allt vatten han hade i munnen och näsan som dom sedan tog bort.
Sen kommer dom med vince och lägger han på mitt bröst.
En lila tjockis på 3700g och 49cm.
Han ligger där tyst och tittar på mig.
Jag fick tårar i ögonen sen kunde jag inte koncentrera mig på vince.
Jag visste ju att jag hade ett hål i magen.
Vince och patrick gick iväg för och mäta och väga honom.
Jag låg kvar där för dom skulle ju sy ihop mig.
När jag låg där säger docktorn ne nu går jag hem.
Och en bm säger, ne men du måste ju sy färdigt.
HÖHÖ, kul. Inte.. Dom satt och skratta iaf.
Sen när dom var färdiga så körde dom mig till uppvakningsavdelningen.
Efter en stund kommer vince och patrick in.
Där låg jag helt känslo lös.
Patrick ringde våra föräldrar m,m för och berätta vart vi tagit vägen hehe.
Senare får vi komma upp till bb.
Och där börjar det jag tyckte då var mardrömmen.
Undernatten så hosta vince ut vatten från lungorna.
Jag blev livrädd varje gång.
Sov inget den natten.
På morgonen blev vince hunrgig och jag försökte amma men fanns ingen mjölk.
Inte dagen efter det och efter det.
Jag bad om ersättning till honom men dom ville inte ge honom det förens han hade gått ner 10procent av sin födelse vikt. Villket jag tyckte är idiotiskt.
Han skrek och skrek. Och jag grät och grät. Allt känndes hemskt.
Vi fick inte sova på två dygn förens en bm som jobbade sin sista natt kom in och sa att hon kunde ta vince i ngr timmar. Åh va gulligt av henne. Hon kom in 5timmar senare. Gud va skööönt.
Jag hade så extremt ont efter kejsarsnittet så jag inte kunde röra mig.
Men jag va tvungen och gå upp och gå för att inte få blodproppar.
Jag har aldrig någonsin i helamitt lilla liv haft så ont.
Men efter mkt smärta så kom jag upp.
5dagar efter kejsarsnittet fick vi iaf åka hem.
GUD VA SKÖNT.
Men det blev bara värre.
Jag fick en depression.
Gråt attacker, inga känslor för vince och allt känndes piss.
Så va det fram tills han blev 3-4mån.
Idag är han nästan 9mån och jag älskar han otroligt mkt.
Går inte och beskriva. (:
Blev ganska mkt skrivet endå.
Fråga bara om det är ngt ni undrar.
Har säkert missat ngt som jag borde skrivit. (;
Nu ska jag äta lite.
Fast inte så mycket till berättelse eftersom jag gjorde kejsarsnitt.
Iaf så hade jag planerat kejsarsnitt den 24 juni 08.
Jag såg så fram emot det, och tyckte det va såå skönt och veta när Vincent skulle komma till oss.
Men söndagen den 22 juni började vanligt men slutade lite chock artat, vaknade iaf runt 9.
Patrick satt vid datorn och spelade något spel.
Jag hade mycket sammandragningar, men tänkte inte så på det eftersom jag haft det sen vecka 16.
Vid halv 10 så började dom göra ont och jag fick verkligen anstränga mig för och andas.
Jag börja klocka dom. Hade ingen aning hur man gjorde men kollade hur många minuter det va
mellan varje värk. Började med 3min imellan dom höll i sig i ungefär 20-30sek.
Sen va det bara 2min imellan sen 1min då gick jag och tog en alvedon och la mig i ett bad.
När jag kom upp ur badet gjorde dom ondare.
Jag satt bakom patrick i soffan och bad honom sluta spela för att jag ville sitta vid datorn.
Han sa helatiden vänta lite, jag ville logga in på familjeliv och läsa om förvärkar.
Men han sa helatiden vänta lite. Jag gick in i sovrummet och försökte ringa mamma men hon svarade inte.
Inte heller pappa eller min syster. Jag började då få panik.
Eftersom Vincent låg i säte va jag rädd att vattnet skulle gå och Vincent skulle sjunka ner med rumpan.
Jag ropade på Patrick med gråten i rösten. Mest för att dom gjorde ont och jag va ju inte berädd på att detta
skulle hända mig eftersom jag skulle göra ks två dagar senare.
Jag hade suttit med värkarna i en timma för när jag ringde förlossningen va kl 10;30.
Jag sa till tanten i telefonen att jag TROR jag hade värkar.
VADÅ TROR? fråga hon strängt.
Hur fan ska jag veta om det är förvärkar eller värkar.
Jag hade inte läst om värkar eller förvärkar för jag skulle ju inte föda vaginalt.
Jag sa till henne att barnet låg i säte.
Då sa hon till mig att åka upp.
Jag packade lite saker och åkte.
På vägen till bilen hängde jag nästan över patrick.
När vi kom upp till förlossningen fick jag komma in i ett rum där dom koppla in mig i en ctg. (heter det så)?
Mina värkar va 60-70procentiga. Fick dropp för och stoppa dom, och hon kännde om jag öppnat mig ngt.
Jag va öppen 1cm bara. (:
Sen fick jag byta om och sätta på mig en sexig nätmössa. ;P
Samma sak med patrick som skulle sitta jämte mig under snittet.
Jag har ingen aning villken tid dom körde in mig i oprationssalen.
Inget jag tänkte på.
När jag va där inne så satte domryggbedövningen.
Dom missade första gången så dom fick försöka igen.
Jag kommer faktiskt inte ihåg om det gjorde ont eller inte.
Men har för mig att det inte gjorde så ont för om det hade gjort det hade jag ju kommit ihåg det.
Efter ngr sek kännde jag hur kroppen sakta blev varm.
Sen hade jag ingen känslel från bröstet ner till tårna.
Gud va äckligt det känndes när jag inte kunnde vicka på tårna. :P
Dom började snitta mig, när jag låg där började jag må illa .
Antagligen av ryggbedövningen så jag fick ett dropp som skulle ta bort illemåendet.
Sen så kännde jag hur dom drog i bebisen, min lungor trycktes ihop och jag kunde inte andas för ngr sek.
13,15 Helt plötsligt hörde jag det magiska skriket.
Ett gurglandeskrik pgr av allt vatten han hade i munnen och näsan som dom sedan tog bort.
Sen kommer dom med vince och lägger han på mitt bröst.
En lila tjockis på 3700g och 49cm.
Han ligger där tyst och tittar på mig.
Jag fick tårar i ögonen sen kunde jag inte koncentrera mig på vince.
Jag visste ju att jag hade ett hål i magen.
Vince och patrick gick iväg för och mäta och väga honom.
Jag låg kvar där för dom skulle ju sy ihop mig.
När jag låg där säger docktorn ne nu går jag hem.
Och en bm säger, ne men du måste ju sy färdigt.
HÖHÖ, kul. Inte.. Dom satt och skratta iaf.
Sen när dom var färdiga så körde dom mig till uppvakningsavdelningen.
Efter en stund kommer vince och patrick in.
Där låg jag helt känslo lös.
Patrick ringde våra föräldrar m,m för och berätta vart vi tagit vägen hehe.
Senare får vi komma upp till bb.
Och där börjar det jag tyckte då var mardrömmen.
Undernatten så hosta vince ut vatten från lungorna.
Jag blev livrädd varje gång.
Sov inget den natten.
På morgonen blev vince hunrgig och jag försökte amma men fanns ingen mjölk.
Inte dagen efter det och efter det.
Jag bad om ersättning till honom men dom ville inte ge honom det förens han hade gått ner 10procent av sin födelse vikt. Villket jag tyckte är idiotiskt.
Han skrek och skrek. Och jag grät och grät. Allt känndes hemskt.
Vi fick inte sova på två dygn förens en bm som jobbade sin sista natt kom in och sa att hon kunde ta vince i ngr timmar. Åh va gulligt av henne. Hon kom in 5timmar senare. Gud va skööönt.
Jag hade så extremt ont efter kejsarsnittet så jag inte kunde röra mig.
Men jag va tvungen och gå upp och gå för att inte få blodproppar.
Jag har aldrig någonsin i helamitt lilla liv haft så ont.
Men efter mkt smärta så kom jag upp.
5dagar efter kejsarsnittet fick vi iaf åka hem.
GUD VA SKÖNT.
Men det blev bara värre.
Jag fick en depression.
Gråt attacker, inga känslor för vince och allt känndes piss.
Så va det fram tills han blev 3-4mån.
Idag är han nästan 9mån och jag älskar han otroligt mkt.
Går inte och beskriva. (:
Blev ganska mkt skrivet endå.
Fråga bara om det är ngt ni undrar.
Har säkert missat ngt som jag borde skrivit. (;
Nu ska jag äta lite.
Kommentarer
Trackback